Lindefallet

Senast uppdaterad: 2015-05-12

Lindefallet är en liten by mitt emellan Hudiksvall och Söderhamn. Den har cirka 220 invånare som är fördelade på ungefär 95 hushåll. Byborna är 41 st under 20 år, 100 st i arbetsför ålder, alltså upp till 65 år och 69 st över 65 år.
Byn som även heter Bölan, kan delas upp i tre mindre byar: Västra Bölan, Östra Bölan och Bässe. Namnet Lindefallet kommer från ett skogsområde som ligger cirka 7 km från bycentrum. Mer om detta under Fakta om Lindefallet och Utflyktsmål.
Karta över Lindefallet

Bölan…vår by

Under denna rubrik hade vi tänkt att vi kunde dela med oss av lite Böla-historia till andra än bölaborna. De här texterna har jag lånat ur studiecirkelmaterialet Bölan – byn som vill. Studiecirkeln pågick från 1977-1979 och den är utgiven av Hälsinglands Museum.

Meningen är ju att vi med er hjälp så småningom ska kunna uppdatera detta material under rubriken Bölan – vår by. Det kan vara historier från förr som det här materialet eller nyare texter. Kom gärna med synpunkter….

Namnet Lindefallet började man att använda i samband med att järnvägen började användas. Namnet Bölan fick man inte använda som namn på järnvägsstationen och efter en namntävling kom byn att kallas Lindefallet, efter ett naturskyddat skogsområde ung. 7 km väster om byn.

Namnet Bölan härleder troligen från boland, som även är beteckningen för nybyggarland. Bölan kan sägas bestå av 3 delar; västra Bölan (Oppebyn), Östra Bölan (Utebyn) och Bässe. Gränsen mellan östra och västra Bölan följer i stort gamla landsvägen.

De större vattendragen är: Oppebysåa med vatten från Lindesjön och Åtjärnarna. Bässeåa kommer från Bässesjön. Åarna förenas i ”smedammen” och rinner sedan genom Östra Bölan ner till Gångsjön.

Talrika fynd av stenåldersföremål vittnar om tidig bebyggelse. Gravfält sedan förkristen tid fanns på området där järnvägsstationen byggdes. Några gravkullar finns fortfarande bevarade, mellan gamla och nya landsvägarna, vid Ville Janson.

Arbetslivet på gårdarna i början av 1900-talet

Ladugård heter det inte i Bölan utan vi säger ”fäjs” (för kon), stall (för häst), fårhus, grishus och hönshus. I en del gårdar är allt ihopbyggt och endast delat med väggar. Hos andra inrymdes alla i ”fäjset”, utom hästen som alltid hade sitt eget stall.
”Fäjset” vid seklets början var litet, trångt, mörkt, hade små fönster, lågt i tak, smala korta båsplatser och med en smal gödselränna så kallad ”tröfall”. Korna var också betydligt mindre än dagens fina kobesättningar. Höet gavs direkt på golvet i kobåset, så kallad ”hö-geva”.
Vatten gavs till djuren i ”trä-ämran”. Endast några gårdar hade ”sprängvatten” och fasta vatten-”hoar” (grytor) för korna.
Vid Oppegården fanns ”vädur” som pumpade upp vattnet innan de byggde den omkring 1 km långa trästocksledningen. Förutom hö och halm skulle korna ha ”bytta” eller ”sörpämmar”, det var agnar, lite mjöl och salt och kanske något från köket. Allt östes över med kokande vatten i ett stort ”trä-ämnar” på morgonen och var nog lagom genomdränkt när utfodringen gavs vid middagstid.
Höet fanns i lador på ”täkta” och kördes hem för en vecka i sänder. Så fort något grönt var synligt på våren, släpptes korna till skogen. De första dagarna var någon med och ”gätte” korna.
Avelstjurar fanns, en i vardera östra och västra Bölan. De större gårdarna turades om att ha oxe ett år vardera. De som kom med ”kåsko”, skulle alltid ha brödkaka med till oxen. Två kronor och brödkaka var priset för de som inte var med och hade oxe. En tid när tjurföreningen hade rasoxe var det dyrare att gå med ”kåsko”. Både tio, femton och tjugofem kostade ”språnget”. I mitten av 1950-talet kom semin, som nu är den enda förekommande avelsmetoden.
Den här tiden var det bara kvinnor som ”stöka” (arbetade) i ”fäjse”. De skulle ”stilla”, ”möcka” och mjölka, ja göra allt. Karlarna hade hästen och stallet på sitt ansvar, och ansåg det under sin värdighet att gå till ”fäjse”. Undantag fanns förstås, vid Sven-Mats hade man till exempel kogubbe.

Så en sann historia från krigsåren, när allt var ransonerat och väl kontrollerat. Vedmoratanten gick till Bölan med ”kåsko”. I stället för brödkaka, som då inte fanns tillgång till, hade hon lite hö med till oxen. ”Fjälingen” kom och såg höet, och sa: – Det där tar jag i beslag. Du vet väl att det är utförselförbud på hö. Tanten svarade: -Ja, nog får du hötappen, om du gör oxens tjänst.